familjennilssonlindh

Eftersom det inte går att blogga från mobilen på blogg.se så har jag nu bytt blogg.


http://familjennilssonlindh.blogspot.com/

Klockan 06.00 ungefär vaknade prinsessorna idag. Det är spännande när man får överraska någon!
Present i form av en lampa och finfina farsdagkort fick han. Givetvis hjärtformade mackor och kaffe också.
Sen har vi spenderat dagen med lunch hos pappa o Josefina o så har vi mest vart hemma.

Imorgon kommer Elina hit på kaffe, känns skönt. Få vetilera lite tankar med någon ny. Alla andra runt mig har ju redan hört allt tusen gånget - typ. Sen kommer Jennie o Adrian ner igen. Ska bli hur skönt som helst. Saknaden till dom har blivit större de senaste veckorna.

Begravningen på tisdag är jag orolig för. Jag är rädd att det kommer vara så fint att jag totalbrister. Hur ska det gå? Jag har ju tre flickor att ta hand om, o en mamma o systrar.
Har fått en tid till Lena - Erikas "utrednings psykolog". Det känns bra. Ytterligare en människa att bolla tankar med, någon som heller inte har hört allt tusen gånger.

Det är i vardagen jag saknar henne som mest.. Jag har, så länge jag kan minnas, berättat allt för henne. ALLT!
Nu kan jag inte berätta något. Den saknaden är värst. Jag skulle så gärna bara få prata med dig, ett samtal hade räckt. Jag har tusen frågor samtidigt som jag innerst inne vet svaren på alla. Jag vill bara inte inse dom.

Det svåraste är nog ändå att livet faktiskt går vidare..

Igår när vi lagt oss i sängen och skulle sova så kom verkligheten över mig som
ett slag i magen. Då var det två veckor sen du antagligen gjorde redo allt. Du hade
bestämt dig och väntade bara på att somna in.
Exakt samtidigt, för två veckor sen, så låg vi i sängen och fattade inte att vårt liv skulle rasa samman nästa dag, att så många människor skulle särja bara dygnet efter.
Idag för två veckor sen så sov du redan. Du sov sött och vi här hemma visste inget. Klockan 18.00 ikväll är det två veckor sen vi fick veta. Två veckor sen livet rasade samman. Om du fick veta att detta gör så ont i oss alla
så vet jag att du hade kämpat ett tag till. Kanske till och med två år till. Kanske till och med så länge att du skulle få uppleva att må bra igen.

Lillan bröt ihop innan skolan idag. Även henne kommer verkligheten ikapp. Det gör ont i magen, ångesten kryper längs ryggraden. Tankarna snurrar i huvudet. INGET kommer någonsin bli detsamma igen och det gör så jävla ont!

Julafton kommer vara skit.
Emmas födelsadag kommer vara skit.
Min 30 års dag kommer vara skit.
Liseberg i sommar - utan dig - kommer vara skit.

INGET kommer någonsin bli detsamma utan dig min älskade syster.

Dagarna rullar på här hemma. Det händer inget alls.
Dom är långa o sega. Mycke tankar som snurrar. Imorgon börjar skolan för barnen igen, ska bli
otroligt skönt. Jag längtar tillbaka till vardagen. Jag vill leva vanligt igen. Om det nu går.

Det känns som om du ska komma tillbaka. Som du bara är
borta just nu och inte - föralltid. Jag vill bara förstå. När i helvete ska det gå in??

Jag skulle vilja påstå att jag var den som stod dej närmast. Som egentligen alltid har stått dig närmast. Ändå är det jag som sitter här nu. Likgiltig och tom. Varför?

Jag har så mycket innom mig så jag vill bara skrika!

Jag vill ha en egen måne, som jag kan åka till.
Där jag kan glömma att du lämnat mig.

Du är så jävla saknad och så jävla älskad!