familjennilssonlindh

Nu är jag ensam första gången sen du lämnade denna värld. Jag har kikat igenom dina kort, gråtit lite, luktat på din tröja, gråtit lite till, lyssnat på din musik, gråtit ytterligare. Ändå bryter jag inte riktigt ihop.
Ganska ironiskt att du lämnade oss just denna veckan, just den veckan när barnen skulle sjunga i kyrkan. Dina tjejer sjöng super fint. Madicken såg riktigt lycklig ut. Dom läste upp ditt namn, din ålder. Vi grät och endel tände ljus. Jag ska istället ha ett ljus som brinner för dig här hemma.
Du ska få en helt egen plats, precis som du har i mitt hjärta.

Jag önskar så att jag kunde gjort något, innan det var försent. Alla säger till mig att jag vart sånt oerhört stöd för dig genom denna sjukdom. Ändå känns det som jag inte gjort något, och om jag nu gjort det så räckte det ju inte till.

Du sov så fint när vi såg på dig. Såg ut precis som du alltid gjort. Sovandes med öppen mun. Jag klappade dig på armen - du var kall. Jag klappade ditt hår, det kändes precis som vanligt. Men det räcker inte! Jag vill hålla din hand, vill att du håller min. Jag vill att du ska sitta uppkrupen i min soffa o gosa med flickorna på fredagskvällarna.. Jag vet inte om dom kommer klara sig utan dig. Vet inte om jag kommer klara mig!

Jag måste bita ihop, vara stark. Finns många som behöver mig nu. Sen Erika, sen kommer jag bryta ihop. Sen när jag får tid.